Två små hjärtan

Kan inte stå emot mina egna tårar. I går kväll när nattningen ägde rum så fanns pappan i hemmet vilket han inte gjort dom senaste kvällarna eftersom han har jobbat kväll. B kom upp i en ny nivå. Gallskriker och total vägrar att sova. Vi kämpade tillsammans jag och p att hon skulle sova och vi höll på i över 2 h. Sen blev klockan dags för p att göra sig i ordning till nattskiftet. Då blev hon ännu värre mot mig. Jag fick bara sån hemsk panik känsla att jag blev tvungen att lägga in henne i sitt rum och stänga dörren medans hon gallskriker. Hemskt jag vet! Jag går in i sovrummet och gråter själv. Kunde inte stoppa det. De kändes så jävla jobbigt så jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Efter ett tag hör jag henne komma smygandes och hon lägger sig på sin plats på madrassen och snyftar. Jag kröp ner brevid henne och hon somnade direkt. 

Det spelar ingen roll hur vi nattar henne på kvällarna. Hon blir lika hysteriskt varje kväll, värre för varje kväll. Har provat att ligga hos henne tills hon somnar, har provat att hon får somna ute på soffan hos oss, har provat nattsagor och provat att hon får somna själv så kallade "låt skrika metoden" men som sagt inget går. Ungen vägrar att somna! Och de gör mig kraftlös..

Ikväll var de likadant igen. Vi nattar henne efter hennes önskemål. Efter 5 min när hon legat så börjar hon ropa på oss. Och när hon märker att hennes bortförklaringar inte funkar så går hon vidare till nästa nivå. Hon börjar ställa sig upp och vägrar ligga ner. Och vi kämpar varannan gång att gå in till henne, och hon börjar sen skrika och vara högljudd vilket gör att vi måste bära in henne i sitt rum så hon inte väcker lillebror. Och där inne går hon över till hysterisk och omöjlig. Hon väcker Lillebror flera gånger. Ikväll slogs hon till och med när p åkt till jobbet. Jag fick ligga halft på henne och hålla i henne i sägen för att hon skulle lugna ner sig. Jag hade hela tiden gråten i halsen men kunde inte visa för henne att hon vunnit över mig. Jag måste vara starkare än min dotter och kunna stå emot situationer som kräver uppfostring. Detta beteende är inte okej. 

Hon lugnar sig efter ett tag och vänder sig sen för att sova. Jag berättar att jag älskar henne men såhär gör man inte. Hon somnar efter några minuter och jag släpper på mitt tryck. Ringer till p och får stöd. Vi pratar en lång stund innan de känns bättre. 

De som kom ur mig var. Vad har vi gjort för fel? Inget säger p men de måste vi ju ha gjort? För ett nappberoende kan väl inte göra de såhär hemskt mot ett barn? Eller kan de? De borde isf stå på förpackningarna att det är väldigt beroendeframkallande och gör nästan omöjligt att få ett stopp. Då sätter vi isf stopp för Lillebrors nappsugande redan nu. 

P sista nattskift nu. I morgon är vi två..