Två små hjärtan

Idag är det 1 Vecka sedan våran son vid namn Aron Alexander Karlsson (med till talsnamn Alexander) kom till världen! Den första veckan som tvåbarnsförälder har varit tuff. Jag har återhämtat mig mycket fortare denna gång efter förlossningen men sömnbristen gör att jgg inte orkar med något och är super känslig. Vet inte hur jag hade orkat om inte Patrik funnits till hjälp. Han tar för mesta dels hand om Bella. Känns som att jag inte gör annat än å ammar en super hungrig bebis. Dagarna sover han nästan igenom och nätterna är han vaken. Precis som han var i magen! Vilket är jätte jobbigt för mig. har inte vant mig. De blir bättre de vet jag men man kämpar för att orka. Vill ju också ha energi över till min lilla tjej.

 

Annars så känns livet verkligen helt perfekt nu när vi äntligen har fått honom till världen. Har inte fått se min förlossningsjounal men jag ska försöka att berätta lite om hur de hela gick till.

Den 19 dec kl 9 på morgonen hade jag tid hos barnmorskan för min andra hinnersvepning. Klev upp kl 7 för att vi skulle hinna göra oss klara och ta oss in till Västerås. Barnmorskan gjorde hinnersvepningen ordentligt som hon beskrev de. jag var då öppen 1cm men hade fortfarande tappen kvar som ska försvinna innan de blir dags. Blödde lite efteråt vilket var vanligt, och hade kraftigare sammandragningar men inget regelbundet. Åkte hem till mamma en sväng och hälsade på. Passade på att springa upp och ner i hennes trappor vilket gav sammandragningar. sen åkte vi hem till Virsbo. På kvällen runt 9 kände jag som menskramper i magen medans sammandragningarna kom lite regelbundet med 9-10 min imellan. Vi blev lite små nervösa. Patrik undrade om han verklige skulle åka iväg till nattskiftet. Ja sa att de är nog inte dags än så du kan nog åka och jobba. Men sen en halvtimme senare kom de och gjorde ondare och jag fick springa på toa. Just då kände jag i kroppen att de är något på gång nu. jag skakade och svettades. Ringde mamma och sa att de är nog dags nu, hon sa åt oss att komma dit med bella i tid. så jag ringde in till förlossningen och dom tycke att vi skulle komma in på kontroll eftersom jag inte vågade lita på mig själv sen sist när de visade sig att jag var nästan helt öppen utan att jag trodde att de ens var på gång. Vi väckte bella och pakade allt i bilen och begav oss till västerås. Sammandragnigarna kom tätare men inte rikgit regelbundet. Mamma och bror kom ut och hämtade bella och vi åkte till förlossningen. Jag fick då lägga mig med ctg grejen på magen som mäter värkar och bebisens hjärtljud. Och blev sen undersökt. Var öppen 2½cm och fanns lite kvar av tappen. (Som omföderska är de vanligt att man går öppen 1 2 3 cm utan att de ens är i närheten av förlossning.) Herregud tänkte jag de här kommer att ta tid. Hon tycke inte att vi skulle bli inlagda då värkarna kom oregelbundet och att jag inte öppnat mig så mycket. men Barnmorskan gav mig två piller av nåt smärtstillande så jag kunde få sova på natten. Hon skojade till de och sa att ja men då ses vi senare i natt igen då. kl 12 på natten åkte vi hem till mamma och skulle sova kvar då bella redan fanns där. Patrik somande direkt efter som vi vart vakna sen 7 på morgonen så vi var väldigt trötta kan jag säga. Jag hann somna i mellan värkarna första timmen men sen kom de allt oftare och mycket ondare. kl 2 på natten stod jag tillslut på alla fyra i sängen och visste inte vart jag skulle ta vägen. Väcke patrik och sa att jag orkar inte mer nu. han ringde till förlossningen och sa att "de är vi igen och nu har mirjam riktigt ont". Barnmorskan frågade om tabletterna hade hjälpt något och nej de hade dom inte. Hon sa att vi kunde komma in igen om vi ville. Kunde knappt ta mig ut till bilen. benen ville vika sig för varje värk. Och bilresan var hemsk fast den inte ver speciellt lång. Mindes inte att jag haft så onda värkar med bella förens vi vart på förlossningen. Vi kom in kl 3 På förlossningen och då fick jag göra samma sak som för ett par timmar sedan, ctg mätning och sen blev jag undersökt igen. Var då öppen hela 6cm och tappen var helt borta. Äntligen! Vi blev inlagda. och jag bad om lustgas direkt. Sen är de rätt suddigt för mig. Jag var tvungen att andas i masken ja nästan helatiden då värkarna kom så tät och så var dom rikgit långa så de blev inte mycket luft där imellan. Hann säga små korta meningar till patrik innan jag fortsatte anadas i masken. Herre min gud vad ont jag hade. Barnmorskan frågade om jag tänk ta nå mer smärtlindring och jag sa epiduralen hon sa att "ja då är de nog dags att be om den nu om de ska hinna verka" Sen gick tiden fort och jag var så hög på lustgasen så jag fick patrik och barnmorskorna till skratt. Viste då inte att man kunde få såna minnesluckor av lustgasen. haha. Jag frågade samma frågor ett hundratal gånger tror jag men ändå glömde jag bort de efter att jag andats igenom en värk. Vet inte rikgit vad som hände sen. Men epiduralen hann dom inte lägga då jag var öppen 9cm så jag fick en spinalbedöving i ryggen som igentligen är samma sak men verkar mycket snabbare och kan bara läggas en gång. Efter den så kom jag tillbaka till verkligheten. jag behövde inte lustgasen längre och krystvärkarna kom men jag kunde inte rikgit känna dom för att bedövningen hade tagit så bra. Patrik och barnmorskorna såg på skärmen med hjälp av ctg apparaten när jag fick en värk så sa dom åt mig att krysta. Vilken dröm de var alltså. jag kunde prata mig igenom utdrivningsskedet precis som jag drömt att de skulle vara. (Med bella kunde jag knappt andas igenom det) Vet inte hur lång tid de tog att krysta ut honom men 05:48 den 20de Dec kom de en liten grabb till världen. Han vägde 3460g & var 53cm lång. Fick veta efteråt att hans hjärtslag gått ner mot slutet och att han föddes med navelsträngen runt halsen. Tur var de att jag inte fick veta det under krystingen för de hade nog stört min koncentration, jag hade nog drabbats av panik. Han kom ut välbehållen och frisk. Jag sprack även denna gång men inte mycke alls. Kunde aldrig ana att förlossningen skulle gå så fort. 3 timmar tog förlossningen från att vi blev inskrivna. De måste ha vart hinnersvepningen som satte igång de hela. men har läst nu i efterhand att när man gjort en sån så kan värkarna vara mer smärtsamma än vanligt. Jo tack de märkte jag!

Vi blev kvar på bb 6 timmar efteråt innan vi fick åka hem. Jag kände mig helt slut efter förlossningen men jag mådde bra. Ville bara hem till min egen säng och vila. Tre dagar senare var vi tillbaka på återkontroll vilket visade att han mådde jätte bra. Lite gul var han men de var helt normalt sa dom. Izabelles reaktion på lillebror var helt fantastiskt. hon blev så glad och ville genast hålla honom och pussa på han. Jag kan inte vara annat än lycklig! Jag har två helt underbra små barn.

 

Bilder kommer in senare. Har inte riktigt vågat kolla på dom ännu. :)