Två små hjärtan

Jag är fatktist inte nervös inför den kommande förlossningen.

Med Izabelle var jag livrädd redan från dag 1 när vi fått veta om graviditeten , hur ont de skulle komma och göra att föda ett barn. Men graviditeten är lång, man hinner tänka igenom, förbereda sig och fundera på hur man vill ha de dagen då de äntligen blir dags. Jag skrev ett förlossningsbrev, skrev ner de jag var rädd för och vad jag hoppades på. När dagen väl kom så förstod jag först inte vad som höll på att hända. Värkarna var inte speciellt smärtsamma eller regelbunda så jag trodde såklart att de vara var förvärkar. Timmarna gick. Och vid läggdags kom dom allt oftare och insetivare. Men jag kunde inte skilja på om de kändes som magknip eller värkar så jag trodde att jag hade ätit något konstigt. Efter några yttligare timmar så kände jag "Hur ska jag kunna sova med den här smärtan?" Just då slog de mig att "De är igång" Kände paniken i kroppen att jag ville hem till mamma och sova som bor något närmre förlossningen. Under hela bilresan så gjorde de bara ondare och ondare för varje värk som kom tät inpå. Men kunde fortfarande inte förstå att de var förlossningsvärkar jag hade. Vi åkte raka vägen till förlossningen efter att vi plockat upp mamma. Blir undersökt och de visar sig att jag är öppen 8 cm. Då förstod jag! Hur kan man inte förstå att man håller på att föda? undrade jag. Jag kände mig lugn och andades igenom värkarna. Kände mig inte livrädd eller panikslagen som jag var så rädd för. Jag hade väl inte tid att tänka på hur man kände. de enda man tänkte och ville var att de skulle vara över. att man ville ha sin bebis i famnen. De gör ont, de känns ondetligt att föda ett barn. Minns att jag tänkte under krystandet att "Aldrig mer att jag genomgår de här". Men efter allt kämpande och lidande så kommer man i mål. man får se sitt efterlängtade barn för allra första gången. Sådan lycka har man aldrig kännt förut. De ögonblicket minns man hela livet. All smärta man kännt och kämpat för blir som bort blåst. man glömmer hur ont man just hade. man känner bara sån stolthet över vad man klarat av att föda ut. Sitt älskade barn!

 

Den här gången är jag inte rädd inför förlossnings smärtan. Jag vet ju hur de känns. har ju redan genomgått de en gång. De jag är nervös för är hur de kommer att bli att föda andra barnet. De sägs gå fortare än första barnet. Om jag har lika svårt att förstå att de är värkar man har även denna gång så är jag rädd för att vi inte kommer att hinna in. Hur ska vi hinna med att ta med Izabelle till västerås och släppa av henne hos mormor också? Tänk om de inte är plogat på vägarna mitt i natten och vi inte kommer fram? De är vinter med troligtvis mycket snö och halka. Jag är livrädd för att inte hinna fram. Livrädd att föda påvägen in i bilen. Hur skulle Patrik klara av en sådan roll? skulle jag få fixa de själv? Och hur kommer Izabelle att uppleva det om jag har fruktansvärt ont och inte klarar att andas igenom värkrna? Resan in till förlossningen är de som oroar mig. När vi väl har lyckats ta oss in utan några komplikationer så känner jag mig inte nervös över hur de kommer att bli. Jag kommer inte att skriva något förlossningsbrev denna gång. Jag vill ta de som de kommer. jag vill ha de jag ber om just då. Vet att jag kommer att ha trygghet av min man vid min sida. De här kommer vi att klara tillsammans! Längtar efter att få genomgå de där ögonblicket man aldrig glömmer igen. Att få se våran son komma till världen. Kommer han att likna sin syster? hur kommer han att se ut? De är så skrämmande och spännande på sammagång!